Min gamla klasskamrat från Stureakademin, Eva Cooper, har kommit ut med boken Myten om det andra könet där hon visar att myten om att kvinnor är vänster är just en myt. Snarare är män höger, i alla fall lite mer än kvinnor. Elin Grelsson kallar boken för ett sammelsurium av tendentiösa påståenden, dåligt uppbyggda resonemang och halvt inledda diskussioner. Vissa delar kommer nog hon och Eva Cooper aldrig komma överens om. Samtidigt verkar Elin Grelsson missa en viktig poäng om hur feministiskt* arbete kan bidra till kvinnors underordning. Vilket så klart förvånar mig.

Ett kapitel i boken heter Varning, dina tankar styrs av patriarkatet, där kritiserar Eva Cooper hur feminism används som verktyg för att begränsa kvinnors val och bestraffa de val som upplevs alltför kvinnliga. Eva Cooper refererar bland annat till Lisa Magnussons text om likhetsfeminismen 1.0. Lisa Magnusson skrev då:

"Problem blir det när man, utan att tänka på det, faller in i samma gamla hat mot kvinnor och det kvinnligt kodade som vår kultur har ägnat sig åt i alla tider. Problem blir det när man gör sig till smakdomare över kvinnor och försöker bestämma över dem och tala om för dem hur de skall vara för att bli godkända. Problem blir det när feminismen blir till ett styvmoderligt uppfostringsprojekt som vill styra över hur vi skall se ut och tala och röra oss och bete oss och knulla och göra karriär."

Lisa Magnussons text har viktiga poänger men det är viktigt att komma ihåg att det här inte är en ny diskussion. Femme-rörelsen har sedan länge uppmärksammat denna skruvade version av kvinnlig överordning. Ulrika Dahl skrev om femme-inism i Arena 2006:

”I det feministiska strålkastarljuset står ännu en passiviserad playmate, en darrande bunny vars femininitet tycks ha ett enda syfte: att få Mannen att känna sig som kung medan hon själv är ett offer. I en kultur där kapitalism aldrig egentligen ifrågasätts återstår alltså bara en sak: sluta feminisera och sexualisera det offentliga rummet. Handlingsutrymmet är reducerat till noll och sexuell frigjordhet förblir omöjligt för det feminina subjektet. Medan debattörer ältar vilka som har mest utrymme (är det nymoralister eller sexliberaler?) fortsätter man att ignorera vad som egentligen är en långt mycket mer intressant fråga: att det tycks råda en självklart problematisk koppling mellan femininitet och sexualiserad underordning.”

Ulrika Dahl beskriver alltså inte bara kvinnlig underordning utan hur (vissa) feminister misslyckats med att förändra synen på feminiteten. De har snarare förstärkt dess underordning. Hon fortsätter:

”Det tycks mig att feminismen, trots att den alltid varit visionär, inte varit så framgångsrik i att förändra denna underordnade syn på femininitet. (...) Inspirerad av Braidotti och i en dröm om att återta systerskap från de goda flickorna som satt feminismen i nationens reproduktiva tjänst, vänder jag mig till queera kvinnor, fetmaaktivister och performanceartister, bimonster och vampyrer, strippor och nomader, transor och dragqueens i vad som kan kallas en transnationell och transsensuell Femme-rörelse. Jag söker bland dem för vilka femininiteten på samma gång är en utklädnad och en nödvändighet som bärs med stolthet och makt, hur ifrågasatt och stigmatiserad den än är.”

Man behöver inte ens gå till queer-världen för att hitta femmes. I F-ordet skrev Maria Niemi en väldigt fin text om hur hon på senare tid börjat inse att hennes feminint klädda mor nog är en typ av femme-aktivist. Om än utan feministiskt teoribygge i ryggen.

På Elin Grelsson låter det som att Eva Cooper skapat en helt egen tes om att ”feminister sysslar med härskartekniker och inte låter kvinnor få välja fritt” och att denna tes grundar sig på tre blogginlägg av Agnes Arpi, Lisa Magnusson och Underbara Clara. Elin Grelsson verkar inte alls ha någon förståelse för feministiskt normskapande samtidigt som hon kritiserar Eva Cooper för att inte ha någon förståelse för kritiken kring hur vi gör kön. Det Eva  Cooper beskriver är helt vanligt underordnande av det feminina – ett fenomen som borde vara så välkänt att tre blogginlägg räcker som exempel.

Ett annat problem i Elin Grelssons text är kritiken av Eva Coopers utilitaristiska** perspektiv. Det rör en del av boken där jag är citerad:

”För den som har olika typer av bidrag som sin faktiska inkomst kan det vara svårt att se logiken i att sänka bidragsnivåerna för att skapa incitament för att söka arbete. Anna Svensson tar upp denna syn på diskussionen. Hon poängterar att det faktum att ensamstående kvinnor ofta är ekonomiskt beroende av staten kan öka benägenheten att rösta vänster. Det rationella i att söka arbete kan vara tydligare från en position där du ser hela bilden. Eventuellt ovanifrån. Diverse strukturella problem gör att kvinnor ofta hamnar i en beroendeställning i förhållande till staten och det är ofta för otydligt hur en mindre aktiv stat kan betyda kvinnlig frigörelse."

Elin Grelsson skriver: ”Jo, det är lite jobbigt med de där ensamstående mödrarna som går på knäna för att få maten att räcka och ge sina barn en dräglig uppväxt. Att de inte bara kan se THE BIG PICTURE när Alliansen försämrar deras bidrag och ger mer i plånboken till dem som redan har. Det handlar faktiskt om deras frihet att tvingas skaffa sig ett jobb i ett land med hög arbetslöshet.”

Först och främst är hela citatet mitt, inklusive det om hela bilden. Citatet är dock en kritik mot både höger och vänsterpolitik. Högern har knappast ensamrätt på utilitaristiska lösningar där vissa hamnar i kläm, Socialdemokratin är på många sätt utilitarismen förkroppsligad. Det är ett problem att kvinnor (och människor i allmänhet) är ekonomiskt beroende av staten och på det problemet är inte 40 000 miljader bidrag en lösning. Johanna Nylander, som också bloggat om Eva Coopers bok, verkar vara inne på samma spår.

”För det är här högern har misslyckats. Den liberala kritiken mot den stora staten har skyfflats långt in i garderoben, och alternativen för trygghet har antingen varit den starka familjen eller den starka staten. I stället för att göra kvinnor fria från patriarkatet är allt för många fast i myndighetsgodtyckligheten. Redan som barn lärde flickor sig att auktoriteten staten var rättvis. Samhället, det var ju alla människor som bestämde tillsammans.”

Högern behöver mer förståelse för hur det är att leva i en utsatt position men det gör vänstern också. Att högern äntligen sticker ut hakan i en mer allmän debatt om feminism och jämställdhet är välkommet, även om det är sent.

*Frågan är om inte backlash är ett bättre namn på feministiskt motiverade handlingar som faktiskt begränsar kvinnors val.

**Det vill säga att en handlings moraliska värde beror på om den kan maximera det goda och minimera det onda. Klassiskt dilemma är om det är värt att döda en för att flera ska få leva, men det skulle lika gärna kunna handla om skatter.