I mina öron låter detta som den feministiska motsvarigheten till begreppet "husneger". Alltså den befängda iden att ett visst åsiktspaket följer med kön och etnicitet. Och att personer med "rätt" kön/etnicitet men "fel" åsikter förförts av makten och således inte har egna åsikter. Ett numera klassiskt exempel är när Feministiskt Initiativs Roya Hakimnia skrev att liberala Gulan Avci och Dilsa Demirbag-Steen gift sig vitt och suttit bekvämt i mjuka soffor och därigenom blivit blinda och nu gör karriär på att leka alibi för makten.

"På samma sätt som heterosexuella parrelationer kan innebära döden för jämställdhet kan (färg)blandade relationer innebära att blattar övertar sin partners maktdefinition av rasism."

På release-seminariet för F-ordet på ABF-huset i Sthlm för några år sedan ställde sig Ulrika Dahl upp och deklarerade högt och tydligt vad feminism (i bestämd form) ÄR. Vad hon sa minns jag inte exakt men det var i alla fall inte så jag själv skulle definierat min feminism. Det exemplet visar är att det finns en tro på att det finns något som är renlärig feminism. Jag kan köpa att det finns en minsta gemensam nämnare och att den handlar om kvinnors underordning. Men sanningen att säga tycker jag att vissa andra feministers arbete är patriarkalt och säkerligen tänker de likadant om mina texter.

Så det här med männen och feminismen. För snart fyra år sedan skrev Zanyar Adami att han skulle kalla sig för femanist i stället för feminist. Han hade väntat sig att bli värvad av F!, men insåg till slut att väntan var förgäves. Enligt Zanyar hade feminismen misslyckats med att kärleksfullt bjuda in män. Som femanist kunde han bejaka sin manlighet, älska bort självföraktet mot män och kämpa för jämlikhet ur ett manligt perspektiv. Vi var ganska många som inte förstod varför Zanyar lät nystartade F! vara det som skulle definiera vad hela stora feminismen, eller feminismerna om man så vill, står för. Eller varför Zanyar trodde att feminismen ska vara som de där julborden som arbetsgivare bjuder på till jul - småvarmt, gratis och lättuggat. Det absolut bästa svaret kom från Tanya Holm under rubriken "Feminismen är inte din morsa".

"Det är en post-modern parodi. Att tävla om offerpositionen. Jag säger bara suck! Zanyar bejby, du säger att dina medsystrar inte vill inkludera dig i kampen. Tro mig, den som väntar på inbjudningskort och välkomsthälsningar är fel ute. Kom oanmäld, oinbjuden, ouppfostrad! 

Feminismen love-bombar ingen. Hon är inte din morsa. Hon svär, rullar tobak och undrar vad fan du lever för. Framförallt fejkar hon ingen orgasm för ditt sårade egos skull. Den feministiska kampen är inget kafferep. Här  bråkar vi sinsemellan tills rösten spricker och tårarna rinner. Vi är  varken någon kyrka eller grupp för inbördes beundran. Jag har hängt med några år och insett att feminismen inte låter sig slickas upp i brygga. Man får ta henne som den huvudvärk hon är."

Tanyas beskrivning av det feministiska samtalet är ovanligt träffande. Feminismen måste hela tiden diskuteras, mörbultas och vinnas. När så Oscar Sundell föreslår ordet ekvivalist i stället för feminist inser jag att vi inte kommit så långt sen sist. Oscar beskriver konspirationsteorier inom feminismen och har givetvis rätt i att de existerar. Vissa tror på allvar att männen konspirerar mot kvinnorna, andra tror det inte. Vissa är väldigt övertygade om vad som är renlärig feminism, och andra inte. Oscar skriver:

"Vi som inte ställer oss bakom könskvotering i bolagsstyrelser, som inte gillar tanken om obligatoriskt öronmärkta pappadagar, och som ogärna byter ut pronomen han och hon mot det queert könsneutrala hen vi blir automatiskt brännmärkta som manschauvinister."

Elin ställer frågan om ett namnbyte också innebär att kvinnors historia av kamp ska slängas i sopkorgen och påpekar att män har nytta av feminismen som den är. Elin har rätt i att det finns vinster för män i feminismen, precis som det finns förluster. Men feminismen ska inte behöva rättfärdiga sig med utilitaristiska skäl (det vill säga vara bra för så många som möjligt) och vara bra för män för att ha existenberättigande. Det är en enkel fråga om rättigheter. Suffragetten Susan B Anthonys tidning Revolution hade ett motto som jag gärna lyfter upp i sammanhanget (Tack Louise!)

"Åt män, deras rättigheter, inget mer; åt kvinnorna, deras rättigheter, inget mindre."

Kanske har Oscar en poäng när han hellre kallar sig ekvalist än feminist. Om det nu är så att han först och främst är en jämställdhetsivrare. För feminism och jämställdhetsiver är inte samma sak. Jämställdhet är jämlikhet mellan könen, men jämlikhet i sig bara är ett mått på likhet. Det säger inget om vad som ska vara lika. Jämställdheten kan till och med vara motsatsen till feminism när jämställdhetsmålen sätts framför kvinnors egna val och vilja. En ism som främst ser till jämställdhet, kanske då ekvalismen, måste först bestämma sig för på vilken nivå jämställdheten ska ligga. Ska kvinnor och män ha lika hög inkomst i arbetet eller under hela sin livstid? Ska varje arbetsplats och yrkeskategori bestå av lika delar män och kvinnor och ska åtgärder för att uppnå detta mål vidtas redan på högskolan? Centrum för Rättvisa har drivit en envis kamp mot positiv särbehandling på högskolor men tvingats konstatera att -tro det eller ej- DO är en av motståndarna. På Svd Opinion skrev CFR:

"Medan ”juristen DO” är väldigt tydlig med att kvotering och annan positiv särbehandling är förbjuden, vill ”opinionsbildaren DO” öppna för sådan diskriminering i framtiden." 

I nuläget verkar både tvång och lurendrejeri vara helt okej för att uppnå jämställdhet. Som i exemplet ovan med DO och det här helt absurda tipset om hur man kan lura sin kvinna att göra saker hon inte vill - för jämställdhetens och det lika utfallets skull. 

Jämställdhet på en eller flera nivåer är inte en plattform för fria kvinnor och män. För att behålla jämställdheten och inte rucka balansen måste nämligen alla nya val vara ytterst begränsade, alltså ofria. Jämställdhet är inte frihet, det är inte ens ett medel för att nå frihet. Det enda jämställdhet kan ge är mer jämställdhet. Jag kan se lockelsen i ett projekt som handlar om mätbarhet. En jämn könsfördelning över valfritt område så är oändligt mycket lättare att mäta och dela upp i delmål än människors faktiska möjlighet att, fria från förtryck, välja själva i det stora och det lilla. Men den som tror att frihet kan mätas i könsfördelning tror fel. 

Jämställdhet bygger på heteronormen, det är kvinnor och det är män och ingenting annat. Den feminismen jag tror på har plats för fler kön än det andra, bara de vågar ta plats. För mig är feminismen en historiskt förankrad tanketradition som börjar med erkännandet om kvinnans underordning. Hur "kvinnans underordning" ska tolkas är dock lite upp till var och en. Jag tolkar det som det faktum att kvinnor ses som dumma barn, oförmögna att ta hand om sig själv, beroende av omvärldens skydd, i juridiken, media och i samhället. Att kvinnor och män försöker inskränka gränserna för vad kvinnor får göra. Inte alltid såklart men samtidigt alldeles för ofta. Med tiden har bilden förändrats med världen och tiden och nya insikter har byggt på till en större helhet.

Jag har svårt för jämställdhet när det närmar sig de psykotiska nivåerna. Ekvivalister (eller vad de nu ska kallas) kan dock samexistera med feminister och i vissa lägen komma överens när en ide om lika värde råkar sammanfalla med feministers krav på kvinnors rätt till sina egna kroppar och rätt att själv få styra sitt öde. Men om syftet är att reformera feminismen och slippa alla jobbiga personer är ett namnbyte antagligen en dålig ide. Under varje flagg finns idioter vars åsikter man inte håller med om. Det är inget unikt för feminismen utan drabbar också femanister, ekvalister och antifeminister.

För mig är feminismen den perfekta linsen att se på samhället igenom. Olika feministiska analyser avslöjar olika fenomen och ibland avslöjar de varandra. Både Elin och Oscars texter innehåller delar av sanningen, men inte hela sanningen. Petra Östergren skrev en gång att feminismen är en hydra med tusen huvuden, om ett huggs av finns resten kvar. Det är en intressant tanke och den beskrivning av feminismen som jag gillar mest. Men i den bilden ryms ingen renlärighet.