Har alltså skrivit av mig om pågående "debatt". Som ni har längtat! Det blev långt så jag la in underrubriker.

Äktenskap är ok

Så vitt jag vet har ingen sagt att äktenskap är radikalt. Men det verkar ha upprepats så många gånger att det blivit en sanning – någonstans där ute finns ärkekonservativa narcissister som tror att det är radikalt att gifta sig. Vilket gett upphov till en sällan skådad mobilisering av människor med kulturellt kapital som känner sig nödgade att förklara att det inte alls är radikalt att gifta sig. Ett tacksamt sätt för folk att positionera sig som radikala. Oavsett hur deras eventuella relation(er) ser ut.

Som jag förstått saken antas jag tycka att äktenskapet är radikalt eftersom jag skrev att det inte behöver vara konservativa skäl som drar 30-taggarna till altaret. Jag ser alltså (och citerar nu direkt från den gamla texten) en mer hoppfull syn på äktenskap och familj hos mig och andra i min generation. Det vill säga, en tro på att man själv kommer att ha något att säga till om i det där äktenskapet - annars finns alternativet skilsmässa. Att leva ensam med barn är inte lika socialt stigmatiserat som förr (ekonomin kan vi dock diskutera) och verkar inte avskräcka särskilt många från en nyttig separation. Jag skulle inte kalla det för en särskilt konservativ syn på familjebildning. Där borde i så fall finnas en idé om äktenskapet och kärnfamiljen som de hörnstenar samhället vilar på. Men tydligen är man antingen konservativ eller radikal, där emellan finns intet svängrum.

Det är inte radikalt att gifta sig. Så. Nu har väl alla sagt det varsin gång. Då jag vet att flera av er snart kommer sluta läsa* vill jag förtydliga poängen i min första text: Att gifta sig kan vara helt ok, precis som att skaffa barn och vara en del i en kärnfamilj. Det är inte den helgjutna eviga lyckan som vissa vill få oss att tro. Men det är heller inte per definition vägen ner i avgrunden. Kärnfamiljspsykosen är tröttsam, jag vet, och vi kommer antagligen alla att påminnas lite extra om det nu när kronprinsessan är på smällen. Men hetsen mot kärnfamiljen är minst lika tröttsam. Särskilt när den bara fokuserar på strukturer som om de styrde våra val i detalj och ”Alltså, orka att bara umgås med en enda person!” anses vara att kritiskt ifrågasätta tvåsamhetsnormen. Jag ser gärna strukturella analyser men att påstå att alla problem med familjebildning ligger i formationen mamma-pappa-barn känns inte särskilt relevant. Särskilt inte när det finns så många andra sätt att organisera sina relationer. (Återkommer till det senare.)

Liknande diskussioner har btw förts tidigare, i USA. Feministings grundare Jessica Valenti gifte sig med intentionen att leva jämställt och bryta sexistiska traditioner. Det visade sig att hon inte var den första feministen som gjorde det valet och många läsare reagerade positivt och berättade sina egna historier. Men det blev också en del gnäll från och oförståelse från olika håll. Ni kan läsa mer här. 

Alla kan skriva, ingen kan läsa

 Den här ”debatten” som dragit igång, där ingen pratar om samma sak, är ett typexempel på det nutida debattklimatet. Många läser knappt igenom utan letar mest efter krokar att hänga upp sina egna resonemang och kaskadspyor på. Att medvetet feltolka eller lyfta saker ur sin kontext är inte främmande. Att i bakhuvudet hålla tanken ”Den här personen är antagligen smart och menar antagligen inte den värsta tänkbara tolkningen jag kan komma på” är snudd på omöjligt. Jag har mina teorier om varför. Det är svårt att få ett fast jobb i mediesvängen, de flesta mediehus skär ner på antalet anställda. Konsekvensen är ett oändligt antal frilansar. För att få jobb måste man synas och höras och då är debatter en skänk från ovan. Därför krystas det fram ett oändligt antal debattartiklar, repliker och blogginlägg. Lägg till detta alla dessa debattsajter vars högsta vilja är att locka trafik. Trafiken kommer alltid till den som provocerar och detta är vad som uppmuntras hos skribenterna. Mycket som skrivs är säkert byggt på övertygelse och en vilja att göra världen bättre, men alldeles för mycket text där ute finns bara där för att någon behövde pengarna och inte hade något emot en dos strålkastarljus. Och, så klart, alla repliker och debattsvar som produceras på ren slentrian bara … för att. Nina Lekanders svar till min debattartikel är ett klockrent exempel. Den är rätt trött, en text om fler alternativ bemöttes alltså med att omväxling är bra. I den här debattindustrin ryms inte konstruktiv diskussion, eller för den delen tid göra research i ämnet. Och så är vi tillbaka i samma infantila fotspår igen där all nyans fördöms (konservativ ELLER radikal!).

Jag vet inte vad som är problemet på Expressen Kultur, men bildval + bildtext är på sandlådenivå. Mitt rubrikförslag till min replik var: ”Normkritik utan substans”, inte supersexigt men ändå mer förklarande till min text än ”Tankar från roten” som jag tyvärr är för obildad för att ens förstå. Valet av bild och bildtext är antingen ett sätt att leda läsaren till att tro att jag är en idiot, eller så är det bara kiss- och bajshumor. Jag vet inte vilket.

Åsså kärnfamiljen

Mitt i allt detta har det blivit tydligt att det inte finns en definition av kärnfamilj, utan flera. Vissa anser att det måste vara ett gift heterosexuellt par med barn. Andra nöjer sig med par och barn, oavsett sexuell läggning. På Svt Debatt skrev jag om den heterosexuella kärnfamiljen eftersom det är den som kritiseras, men personligen ser jag inte varför en homosexuell kärnfamilj inte skulle kunna existera. Kärnfamiljen framträder som tydligast i kontrast till storfamiljen och familjen med en förälder. På Wiki-sidan om Nuclear Family diskuteras hur vanlig kärnfamiljen är i USA och Storbritannien. Där konstateras bland annat att två tredjedelar av alla amerikanska barn kommer tillbringa någon del av sitt liv i ett hushåll med en ensamstående förälder. Den traditionella kärnfamiljen med gifta föräldrar och biologiska barn tappar mark och är inte längre i majoritet över andra familjeformer.

Jag vill ju så klart veta om det ser likadant ut i Sverige men då jag inte är ett ess på SCBs databank (och har fler saker för mig) blir det svårt. Vi kan ändå konstatera att skilsmässor är vanligare än giftermål samt att ca 46 % av svenska barn lever i traditionella kärnfamiljer med biologiska gifta föräldrar, ca 23 % av barnen lever med ogifta biologiska föräldrar. Lite rörigare är det att räkna ut ombildade familjer (minst 7%) och ensamstående föräldrar (troligtvis är 24% en överskattad siffra). Samkönade kärnfamiljer tar bara plats i statistiken om de registrerat partnerskap eller gift sig, där fanns ungefär 750 barn 2008 och statistiken följer en brant stigande kurva. Även om den heterosexuella kärnfamiljen är den vanligaste familjemodellen i vårt samhälle, är den inte den enda och topp-positionen är antagligen hotad.

Feminismen och normerna

Feministisk kritik kan inte låsa sig vid kärnfamiljen om den vill fortsätta vara relevant och global. Ännu viktigare är att feministisk kritik måste visa fler dimensioner än hur strukturer tvingar oss in i det ena och det andra. Det finns en spännvidd mellan struktur och individ samt ständigt pågående kulturell förändring. Personligen tycker jag att det är mer intressant att diskutera än att tjöta om hur jag aldrig mer kommer få ligga, eller tänka eller supa bara för att jag valt att bilda familj. Andra får gärna ta den biten.

Lisa Magnusson skrev att folk ibland undrar när hon ska skaffa barn. Det är normen, det normala, att se till att bli på smällen när man närmar sig 30. Jag kan berätta att mitt val att gifta mig och bli med barn också höjt en del ögonbryn. Jag har fått en hel del frågor (som jag valt att tolka som omtänksamma i stället för ifrågasättande) om jag verkligen gör rätt. Det som är intressant med normer och sociala regler är att det finns fler än en och att de varierar mellan platser, kulturer och subkulturer. Samtidigt som det finns en allmän norm om att gifta sig finns det i delar av mina feministiskt belästa kretsar en norm som säger att man inte ska gifta sig. Uppenbarligen är det fler än mina vänner som ser problem med att vara feminist och gifta sig. Feminismen kan inte bara vara en lathund till hur jag ska förhålla mig till normer. Ibland kommer jag ta beslut som går emot en norm, i andra fall kommer jag ta beslut som går hand i hand med stornormen. Det feminismen ger mig är medvetenhet om min situation samt dess tillhörande möjligheter och hinder. En feminism som vill hindra mig från att göra val, genomföra dem och sen ta ansvar för konsekvenserna är helt ointressant.

*En bisarr detalj i detta är att det verkar anses ”fint” att inte läsa hela texter. Jag ser det så himla ofta, folk som i kommentarsfält, på Twitter, Facebook, etc, dissar andras texter med ”jag orkade inte ens läsa den”. Det ska vara något slags bevis på hur ointressant texten är. Detta är inget som hindrar slöhögen från att ha åsikter om texten. Tvärtom. Det kräks i munnen och genom ögonen och över axeln och kanske skrivs något snärtigt som är vagt relaterat till ämnet.

(Började skriva på det här för minst ett halvår sedan men orkade aldrig skriva klart. Publicerar det nu för att jag eventuellt vill kunna referera till det i framtiden.)

För några månader sedan trasslade sig ett okänt antal svenska debattörer in sig i en segdragen debatt om hemmafruar och cupcakes. Clara Lidströms bloggande återkom med jämna mellanrum som exempel, detta trots att hon inte alls är en hemmafru utan en arbetande kvinna. Däremot profiterar Lidström på sitt intresse för mat, inredning och pyssel, förpackat i trendig 50-talsestetik med en touch av DIY. Problemet verkar vara att hon ser ut som en hemmafru, så som en massa mänskor inbillar sig att hon ser ut, och att hon hyllar klassiskt kvinnogöra, som som massa människor inbillar sig att det en gång var.

Jag hade enorma problem att greppa den där debatten. Jag insåg till slut att det jag gjorde fel var att tro att det som menades med hemmafruar var baserat på ngt slags empiri, att det faktiskt handlade om hemmafruar. Men debatten handlade ju om abstraktionen hemmafru.

Den gamle Rousseau drömde sig bort till oskuldens land och skapade tankemodellen den ädle vilden: en endimensionell varelse – fredlig och lättpåverkad. En rasistisk skapelse. Den ädle vilden användes sedan som slagträ i diverse civilisationskritik. Liket grävs upp ibland när det är dags att basha nyliberalism. På liknande sätt används fantasifostret hemmafru i en debatt om kvinnans villkor idag. Dagens debattörer har skapat en hemmafru lika endimensionell som den ädle vilden. En renlig och vän varelse som pysslar och bakar och pussar barnakinder och kanske gömmer ett (miljövänligt) hemmafruknep i förklädet. Clara Lidström är en del av detta, hon har bland annat skrivit att alla borde leva mer efter gamla ideal för miljöns skull. De kvinnliga sysslor hon hyllar har mest med loppisbetonad hushållsekonomi och hemmafix att göra.

I Jenny Dambergs krönika om hemmafrutrenden och cupcakes konstaterade hon flera gånger om att den där Hemmafrun 2.0, som pysslar hemma efter arbetstid, har väldigt lite att göra med de gamla tidernas hemmafruar. Hennes slutsats var att det provocerande i hemmafruflirtandet inte är pysslandet i sig utan att det sker under flagg att vara något nytt - "fristående från Hollywoodfruarnas aningslösa dumvardag och den segdragna kampen för kvinnors frigörelse från spisen."*

Den ädle vilden var en del av ett motsatspar och kunde således inte fungera utan relationen till den onde vilden, den som skulle tämjas och civiliseras. Den väna hemmafrun har en liknande pendang, nämligen den gravt deprimerade, uttråkade och eventuellt utarbetade hemmafrun. I de flesta (antar jag) kretsar är det inte särskilt häftigt att vara hemmafru. Fruarna i Mad Men (ett annat återkommande exempel) må vara snyggt klädda men de är också deprimerade och bittra. De används gärna som exempel på den farliga hemmafrutrenden. De är absolut en del av en trend, ett visst sätt att via upp kvinnor. Men Mad Men säger kanske mer om dagens syn på 50-talets hemmafruar än hur de där hemmafruarna faktiskt levde. En bit av den där bilden av den deprimerade, uttråkade hemmafrun kommer nog med arvet från Betty Friedan, hennes arbete om amerikanska hemmafruar situation förändrade världen till det bättre. Idag vet vi att hon gjorde en specifik grupps problem allmängiltiga och bland annat bortsåg från svarta hemmafruar som levde ett annat än de vita, där aktivism och avlönat arbete fanns med i bilden. (Friedans arbete ska för den sakens skulle inte undervärderas, de vita fruar ur övre medelklassen som kände igen sig fick äntligen bekräftelse på att det inte var dem det var fel på.)

Helt enkelt: Debatten om hemmafru-trenden kändes väldigt mycket som en upprepning av A-kursen i Socialantropologi. Med hjälp av ett abstraktionspar debatterades något som kallades för hemmafru-trend. Den goda hemmafrun användes både som positivt och avskräckande exempel, den deprimerade var det bara synd om. Jag såg aldrig den där hemmafru-trenden kopplas ihop med statistik om ett ökat antal hemmafruar. Debatten verkade mest handla om estetik.

Ibland skymtade dock vittnesmål från en svunnen tid förbi. När Sara Danius i DN Kultur gick igenom Vår Kokboks utveckling förvånades hon över de orädda beskrivningarna av hur man flår kanin och ål och hur man styckar en hummer levande. Dåtidens hemmafru var en bödel. Men när hon används som avskräckande exempel i nutida debatt beskrivs hon bara som ett ynkligt mähä vars enda tillgång är sina egna krossade drömmar. I den där första upplagan finns till exempel svartvita foton av husmodersarmar i gummihandskar som drar skinnet av en ål. Djurens dödskamp är inte något gripande utan något att vänta ut. I takt med att nya upplagor tryckts har både recept och hantering av djur förändrats. Hummern ska kokas, med huvudet först. Den utrotningshotade ålen har rensats bort och hare är nu något man köper färdigflådd och färdigstyckad. Första upplagan av Bonniers kokbok är skriven för helt vanliga kvinnor som ibland, i sitt kök, betvingar naturen med sina knivar och sin styrka i bästa Per Morberg-stil. Denna bödel i gummihandskar stämmer inte överens med Sara Danius bild av hemmafrun. Så här skriver hon om 50-talskvinnan:

”Det brukar ibland sägas att en äldre tids könsroller byggde på en sträng arbetsfördelning mellan manligt och kvinnligt, åtminstone inom medelklassen. Kanske, kanske inte. Hjältinnan i Bonniers kokbok är en historisk varelse som spränger myten.”

Vad Danius verkar missa är att könsroller är föränderliga. Att flå en ål må anses maskulint nu men det säger ingenting om då. När Bonniers Kokboks första upplaga kom ut hade Per Morbergs frustande i köket kanske inte kritiserats för att vara macho, utan för att vara omanligt. Idag ger Bonniers gamla kokbok ytterligare dimension till den stackars krake som bakade cupcakes fyllda med valium. Danius recension är ett väldigt tydligt exempel på att det finns tydliga bilder av hemmafrun som snarare bygger på föreställningar om dået än om faktiska förhållanden (både nu och då).** 

Antagligen är det oundvikligt att våra föreställningar tar plats i våra analyser. Det är också omöjligt att beskriva både dåtid och nutid med alla facetter som krävs. Visst är estetik intressant men att så tvärsäkert fylla estetik med ideologi, så som skedde under cupcakes/hemmafru-debatten, känns inte det lite tveksamt? Personligen kopplar jag cupcakes till karriärister som Sofi Fahrman, inte hemmafruideal. I debatten var kopplingen cupcakes-hemmafru nästintill obligatorisk. Den behöver inte vara felaktig, men hade kunnat vara mer nyanserad.

*Även om de där hemmafruarna i dokusåporna också oftast arbetar.

**Hittade ett intressant blogginlägg om samma recension. Tesen är att kvinnan hade mer utrymme att utvecklas så länge hon hade sin egen sfär. I och med industrialiseringen och moderniseringen har kvinnorna tagit sig ut på arbetsmarknaden vilket lett till nya definitioner av feminitet för att avskilja från det maskulina, byggd på den nya relationen mellan man och kvinna. Både Danius och den här bloggarens slutsats är att köket feminiserats. Jag skulle nog säga att det skapats ett manligt och ett kvinnligt kök. Det är inte bara kvinnan som gått ut ur köket, mannen har också tagit plats. I det manliga köket bakas surdegsbröd och i det kvinnliga cupcakes. 

Frälsningsarmens gryta kokar inte sämre nu än innan Kalla Faktas reportage. Men en kokande gryta kan heller inte legitimera en unken syn på homosexuellas och ensamståendes sexliv. 

I andra delar av världen har relationen mellan Frälsningsarmen, stat, homosexualitet och de utsatta som faktiskt mottar Frälsis hjälp, inte varit särskilt okomplicerad. När New York City år 2001 lagförde att samkönade partners till anställda har rätt till "health benefits" sparkade Salvation Army bakut och hotade att dra in sitt samarbete med staden. Något som skulle drabba miljontals hemlösa och andra utsatta. Frälsningsarmen bestämde sig till slut för att erbjuda vård också till homosexuella anställdas partners med motiveringen att Frälsningsarmen ser en skillnad i hur de behandlar homosexualitet bland anställda och som predikande kyrka samt att världen faktiskt förändrats. Men efter kritik från de egna leden ändrades beslutet till att bara innefatta heterosexuella partners. För att vara exakt så ändrade Frälsningsarmen sin interna hälsopolitik från att innefatta partnerskap som grund till stöd, till att bara gälla giftermål. Det ser ut att ha varit ett nationellt beslut. 

1998 utspelade sig en liknande historia i San Francisco som slutade med att Frälsningsarmen drog sig ur samarbetet med staden. Det innebar att Frälsis blev av med 3,5 miljoner $ till rehabiliteringspreogram och mat till äldre. Såg också att Frälsningsarmen ska ha hotat med att dra in benefits också för gifta i Washington DC, när homosexuella äktenskap blev lagligt där. Men just nu hittar jag inte mer om det.

På wiki och Americablog hittar ni fler kontroverser, bland annat ett försök att komma undan diskrimineringslagar genom att stötta Bush-administrationen i andra frågor.

Det här är inte tänkt att vara en bashing av Frälsningsarmen (eller jo, kanske lite). Mer ett försök att belysa vad det kan innebära när en organisation bär så stor del av stödet till samhällets utsatta. Om just vården av utsatta kan användas som ett medel för utpressning ligger vi illa till. Å andra sidan finns vissa tecken på att Frälsningsarmens stöd minskat, kanske just på grund av alla kontroverser om homosexualitet. Det skulle kunna betyda att det går att ställa motkrav. Men om Frälsningsarmen faktiskt skulle tyna bort - vem ska hålla grytorna kokande?

Tycker ni ska titta på Jerry här, han verkar vara en bra och mysig karl.

Elin Grelsson har skrivit om Rädda Barnens kuppning av Det blir bättre, som i sin amerikanska originalversion riktade sig till hbt-ungdomar. Ja, jag tycker att det finns ett högt värde i specialiserade kampanjer, särskilt när de startat på gräsrotsnivå inom just det community som saken gäller. Rädda Barnens försök att göra kampanjen allmängiltig riskerar att göra den ganska meningslös. Åtminstone när det gäller att sätta ljuset på svåra frågor. Allmängiltighet behöver inte medföra att alla berörs, det kan lika gärna vara så att materialet blir utsmetat och irrelevant. Kampanjen har dock ett uppenbart värde: Den drar in pengar till Rädda Barnen och goodwill till TV3. 

P.S: RFSL har svarat med att dra igång en hbt-version av Det blir bättre, den har sitt nav på nätet här

Jag kommer nu helt gratis att bistå högern med två tips på politiska frågor eftersom feminism är på den borgerliga tapeten. Det är så klart helt ok om vänstern läser och tar till sig också. Bara det att högern verkade så sugen.

Tips ett: Gå inte från beroende av staten till beroende av partner.

Angående de ensamma mammorna i förra inlägget, alltså de som är ekonomiskt beroende av staten, är det verkligen dags att borgerligheten formulerar en lösning på problemet som inte grundar sig på Kristdemokraternas konservatism. KD hävdar visserligen själva att de är medvetna om att föräldrar kan dö och att vissa familjer är så destruktiva att en skilsmässa är det bästa alternativet. Men i Almedalsupplagan av Resume i somras berättade förra projektledaren för Makalösa föräldrar att hon gång på gång nekats möte med socialminister Hägglund. När hon ställt frågor under torgtal och liknande fick hon svaret att alla barn har två föräldrar. Det duger inte. Det måste finnas lösningar bortom vårdnadsbidrag och stödfunktioner för kärnfamiljen.

Nu senast manifesterades KD:s linje i ett nej till inseminering av ensamstående kvinnor. Idag åker svenska kvinnor till Danmark för att inseminera sig. Grejen är att barn som kommit till av dansk inseminiering inte har rätt att få veta vem som är föräldern, i Sverige har barnet den chansen. Samhället skulle göra både kvinnorna och de framtida barnen en tjänst genom att tillåta inseminering i Sverige. Cathrine Pålsson, kd:s ledamot i socialutskottet, tyckte så här:

- Ett barn, oavsett hur det har tillkommit, behöver en mamma och en pappa. Det har varit principen i Sverige under alla år. Ingen vuxen har rätt till barn, men barn har rätt till två föräldrar, säger hon till Aftonbladet.

Enkelt sammanfattat kan man kanske prata om en rätt att vara ensamförälder. En anpassning till hur samhället ser ut nu. Tjatet om kärnfamilj och två olik-könade föräldrar är helt meningslöst för människor som måste uppfostra sina barn själva. Mer läsning finns hos RFSL och Makalösa Föräldrar.

Tips två: Styr upp föräldraförsäkringen för egenföretagare.

Med tanke på att Maud Olofsson plöjer ner 100 särartsfeministiska miljoner om året på att uppmuntra kvinnligt företagande och att regeringen instiftat en jämställdhetsbonus för att uppmuntra lika fördelning av föräldrapenningen, kan jag inte förstå hur socialförsäkringssystemet kan fungera som det gör. Samhället har genomgått flera positiva förändringar: Fler kvinnor startar företag och fler män tar ut föräldraledighet än för tio år sedan. Summan av dessa faktum är att fler företagare tar ut föräldraledighet. Det vore väl rimligt att anta att försäkringskassan skulle uppdatera sina rutiner för att inte råka stoppa upp den här utvecklingen, men så verkar inte vara fallet.

En vän äger en restaurang med flera anställda. För honom var det självklart att vara ledig när barnet kom men Försäkringskassan har bemött honom med enorm misstänksamhet och utbetalningarna har dröjt vilket satt familjen i ekonomisk knipa. Han är inte ensam. Försäkringskassan verkar helt enkelt inte veta hur de ska bemöta eller hantera företagare som vill använda sin föräldraförsäkring.

Dessutom är det minst sagt bisarrt att personer som både F- och A-skattar bara kan använda sin F-skatt som grund för sin föräldraförsäkring. Anna Hellgren drabbades och skrev om det 2007. 

”Jag har alltså varit med och, via den skatt som drogs på min lön i somras, betalat in pengar till ett socialförsäkringssystem som jag inte får utnyttja eftersom jag betalat in skatten i ”fel” form. Detta trots att jag, och jag upprepar mig, har skriftligt på att jag får arbeta som både anställd och egen företagare.”

Isobel Hadley-Kamptz har också vid ett flertal tillfällen skrivit om problemen som följer med att F/A-skatta:

"Vikariaten är för korta, de räknas inte ihop, frilansandet på f-skatt räknas i en egen kolumn. Inkomsterna räknas ihop för beskattning, men isär för sjukförsäkringsgrundande. Och om man har några glapp mellan jobb försvinner alla pengarna ner i en grop."

Hon har dessutom tagit upp den sinnessjuka "lösningen" på problemet. Den som skriver in sig på Arbetsförmedlingen dagen efter att en kort anställning tagit slut kan tillgodogöra sig den försäkring som A-skattandet betalat. Lösningen är alltså att anmäla sig som arbetslös trots att man arbetar. Det är ju så enkelt. Om fler personer som driver företag tillåts använda den föräldraförsäkring de betalat för kanske fler får möjlighet att företaga. Framförallt får fler företagare råd att vara föräldralediga även utan jämställdhetsbonus. 

P.S: Add Gender stöttar manligt entreprenörskap i Stockholm 12 April.

Min gamla klasskamrat från Stureakademin, Eva Cooper, har kommit ut med boken Myten om det andra könet där hon visar att myten om att kvinnor är vänster är just en myt. Snarare är män höger, i alla fall lite mer än kvinnor. Elin Grelsson kallar boken för ett sammelsurium av tendentiösa påståenden, dåligt uppbyggda resonemang och halvt inledda diskussioner. Vissa delar kommer nog hon och Eva Cooper aldrig komma överens om. Samtidigt verkar Elin Grelsson missa en viktig poäng om hur feministiskt* arbete kan bidra till kvinnors underordning. Vilket så klart förvånar mig.

Ett kapitel i boken heter Varning, dina tankar styrs av patriarkatet, där kritiserar Eva Cooper hur feminism används som verktyg för att begränsa kvinnors val och bestraffa de val som upplevs alltför kvinnliga. Eva Cooper refererar bland annat till Lisa Magnussons text om likhetsfeminismen 1.0. Lisa Magnusson skrev då:

"Problem blir det när man, utan att tänka på det, faller in i samma gamla hat mot kvinnor och det kvinnligt kodade som vår kultur har ägnat sig åt i alla tider. Problem blir det när man gör sig till smakdomare över kvinnor och försöker bestämma över dem och tala om för dem hur de skall vara för att bli godkända. Problem blir det när feminismen blir till ett styvmoderligt uppfostringsprojekt som vill styra över hur vi skall se ut och tala och röra oss och bete oss och knulla och göra karriär."

Lisa Magnussons text har viktiga poänger men det är viktigt att komma ihåg att det här inte är en ny diskussion. Femme-rörelsen har sedan länge uppmärksammat denna skruvade version av kvinnlig överordning. Ulrika Dahl skrev om femme-inism i Arena 2006:

”I det feministiska strålkastarljuset står ännu en passiviserad playmate, en darrande bunny vars femininitet tycks ha ett enda syfte: att få Mannen att känna sig som kung medan hon själv är ett offer. I en kultur där kapitalism aldrig egentligen ifrågasätts återstår alltså bara en sak: sluta feminisera och sexualisera det offentliga rummet. Handlingsutrymmet är reducerat till noll och sexuell frigjordhet förblir omöjligt för det feminina subjektet. Medan debattörer ältar vilka som har mest utrymme (är det nymoralister eller sexliberaler?) fortsätter man att ignorera vad som egentligen är en långt mycket mer intressant fråga: att det tycks råda en självklart problematisk koppling mellan femininitet och sexualiserad underordning.”

Ulrika Dahl beskriver alltså inte bara kvinnlig underordning utan hur (vissa) feminister misslyckats med att förändra synen på feminiteten. De har snarare förstärkt dess underordning. Hon fortsätter:

”Det tycks mig att feminismen, trots att den alltid varit visionär, inte varit så framgångsrik i att förändra denna underordnade syn på femininitet. (...) Inspirerad av Braidotti och i en dröm om att återta systerskap från de goda flickorna som satt feminismen i nationens reproduktiva tjänst, vänder jag mig till queera kvinnor, fetmaaktivister och performanceartister, bimonster och vampyrer, strippor och nomader, transor och dragqueens i vad som kan kallas en transnationell och transsensuell Femme-rörelse. Jag söker bland dem för vilka femininiteten på samma gång är en utklädnad och en nödvändighet som bärs med stolthet och makt, hur ifrågasatt och stigmatiserad den än är.”

Man behöver inte ens gå till queer-världen för att hitta femmes. I F-ordet skrev Maria Niemi en väldigt fin text om hur hon på senare tid börjat inse att hennes feminint klädda mor nog är en typ av femme-aktivist. Om än utan feministiskt teoribygge i ryggen.

På Elin Grelsson låter det som att Eva Cooper skapat en helt egen tes om att ”feminister sysslar med härskartekniker och inte låter kvinnor få välja fritt” och att denna tes grundar sig på tre blogginlägg av Agnes Arpi, Lisa Magnusson och Underbara Clara. Elin Grelsson verkar inte alls ha någon förståelse för feministiskt normskapande samtidigt som hon kritiserar Eva Cooper för att inte ha någon förståelse för kritiken kring hur vi gör kön. Det Eva  Cooper beskriver är helt vanligt underordnande av det feminina – ett fenomen som borde vara så välkänt att tre blogginlägg räcker som exempel.

Ett annat problem i Elin Grelssons text är kritiken av Eva Coopers utilitaristiska** perspektiv. Det rör en del av boken där jag är citerad:

”För den som har olika typer av bidrag som sin faktiska inkomst kan det vara svårt att se logiken i att sänka bidragsnivåerna för att skapa incitament för att söka arbete. Anna Svensson tar upp denna syn på diskussionen. Hon poängterar att det faktum att ensamstående kvinnor ofta är ekonomiskt beroende av staten kan öka benägenheten att rösta vänster. Det rationella i att söka arbete kan vara tydligare från en position där du ser hela bilden. Eventuellt ovanifrån. Diverse strukturella problem gör att kvinnor ofta hamnar i en beroendeställning i förhållande till staten och det är ofta för otydligt hur en mindre aktiv stat kan betyda kvinnlig frigörelse."

Elin Grelsson skriver: ”Jo, det är lite jobbigt med de där ensamstående mödrarna som går på knäna för att få maten att räcka och ge sina barn en dräglig uppväxt. Att de inte bara kan se THE BIG PICTURE när Alliansen försämrar deras bidrag och ger mer i plånboken till dem som redan har. Det handlar faktiskt om deras frihet att tvingas skaffa sig ett jobb i ett land med hög arbetslöshet.”

Först och främst är hela citatet mitt, inklusive det om hela bilden. Citatet är dock en kritik mot både höger och vänsterpolitik. Högern har knappast ensamrätt på utilitaristiska lösningar där vissa hamnar i kläm, Socialdemokratin är på många sätt utilitarismen förkroppsligad. Det är ett problem att kvinnor (och människor i allmänhet) är ekonomiskt beroende av staten och på det problemet är inte 40 000 miljader bidrag en lösning. Johanna Nylander, som också bloggat om Eva Coopers bok, verkar vara inne på samma spår.

”För det är här högern har misslyckats. Den liberala kritiken mot den stora staten har skyfflats långt in i garderoben, och alternativen för trygghet har antingen varit den starka familjen eller den starka staten. I stället för att göra kvinnor fria från patriarkatet är allt för många fast i myndighetsgodtyckligheten. Redan som barn lärde flickor sig att auktoriteten staten var rättvis. Samhället, det var ju alla människor som bestämde tillsammans.”

Högern behöver mer förståelse för hur det är att leva i en utsatt position men det gör vänstern också. Att högern äntligen sticker ut hakan i en mer allmän debatt om feminism och jämställdhet är välkommet, även om det är sent.

*Frågan är om inte backlash är ett bättre namn på feministiskt motiverade handlingar som faktiskt begränsar kvinnors val.

**Det vill säga att en handlings moraliska värde beror på om den kan maximera det goda och minimera det onda. Klassiskt dilemma är om det är värt att döda en för att flera ska få leva, men det skulle lika gärna kunna handla om skatter.

Hade högtflygande planer om att berätta allt om packande och resande och känslan av att vara i ett nytt land för mer än bara semester. I stället har jag bara gått och dragit på det här hur länge som helst. Men nu kör vi. Livsstilsblogg ftw!

Dagarna innan resan hit var katastrofala. Två veckor innan avfärd drog vi iväg på en sju dagar lång avskedsturné till Stockholm (där vi också hämtade våra visum) och Linköping. De kvarvarande dagarna var tänkta att ägnas åt vila, packning och vänner. I stället blev jag rejält magsjuk, karln fick någon oidentifierad febersjukdom och den enda dagen jag var helt frisk var jag tvungen att åka till amerikanska ambassaden i Stockholm på grund av ett stavfel i mitt visum. Jag misslyckades lite med min packning men det var kanske inte så märkligt med tanke på omständigheterna. Känslan av lättnad när vi väl var förbi amerikanska passkontrollen är obeskrivlig.

Första tiden bodde vi på ett rätt trist hotell med en trist parkering vid en motorväg nere i Belmont, nära karlns jobb. På helgerna åkte vi in till San Francisco för att kolla lägenheter och äta roligare mat och i veckorna jobbade karln medans jag kollade på CNN och Fox News tills ögonen blödde, läste lite bloggar och längtade efter en riktig lägenhet så jag kunde fixa ett skrivbord och en dataskärm och slippa använda min lilla netbook. Det kom ca tre snöflingor i SF och det var ett himla ståhej om det. Jag och karln ba "Pffft, det där var väl inget" till alla amerikaner som gnällde på kylan (10-13 C) och chockerades över snön.

Andra veckan gav jetlagen med sig och jag tog en långpromenad. Det var fantastiskt. Är tydligen omåttligt fascinerad av amerikanska kraftledningar, jag har hur många bilder om helst på dem + på mig själv framför kraftledningarna. Naturen här är verkligen storslagen och det är som att kraftledningarna är byggda för att matcha sin omgivning.

Sen flyttade vi in till stan, bara sådär. Det är minst sagt intressant att få uppleva en marknadsekonomisk bostadsmarknad. Efter lite mer än två veckor i landet hade vi en lägenhet att flytta in i. Men mer om bostadsmarknaden här en annan gång.